Handspunnet hundgarn

Om oss

MARITA JOHNSSON
Som så många andra så borstade jag min hund och lade ullen i en påse. Man skulle kanske kunna göra något av det? Eller i värsta fall sätta ut det till vildfåglarna på våren så att de kunde bygga bo med det. Men kassarna med ull blev allt fler och fler. Och till slut var det bara att välja – att verkligen göra något av det, eller att slänga.

 

Jag tog kontakt med Slöjdhuset i Uddevalla där det fanns en kvinna som mer än gärna skulle hjälpa mig med kunskapen om hur man spinner garn. Jag samlade ihop en liten skara och vi gick på en endagarskurs. Sedan var det bara att köra igång. Spinnrock och kardor införskaffades raskt. Många gånger vart jag på väg att slänga ut spinnrocken genom fönstret innan jag fick kläm på tekniken. När jag väl kom på hur man gör så var det enkelt. Jag förstår ju att alla inte har intresse för att lära sig spinna garn. Men jag vet att det finns många hundägare som vill ha garn av den egna hunden. Vi hjälper mer än gärna till….

 

På så sätt kan man vända irritationen över hundull i hela huset till att man kan borsta ur lite oftare och samla den till att bli ett underbart garn som man kan göra fina plagg av. Eller varför inte sticka ett hundtäcke att värma en hundkompis som inte är så lyckligt lottad när det gäller mängden päls.


LOTTE LEKHOLM

Foto: Helene Linsjö

 

Jag har sparat ull från mina akitor sedan jag var barn eftersom jag alltid har drömt om att få det spunnet så att jag kunde sticka av det. Så förstördes mina händer och drömmen verkade över. Ingen jag frågade var heller villig att spinna akitaull utan att blanda ut den med fårull. Trots det fortsatte jag ändå envist att spara ull.

När Marita lärde mig att spinna visade det sig att mina händers handikapp i andra sammanhang är en tillgång vid spinnrocken – speciellt just när det gäller den korta lite osmidiga hundullen. Jag kan numera spinna garn av många olika sorters ull, men fortfarande älskar jag mest av allt att spinna ren oblandad akitaull.